Rhodesian ridgeback kallas även för afrikansk lejonhund då den under 1800-talet användes i lejonjakt. Man behövde en hund med styrka, snabbhet, mod och uthållighet som i flock kunde trötta ut och ställa viltet. Idag används emellertid Rhodesian ridgebacks som sällskaps och vakthundar. Pälsen är otroligt lättskött och fäller väldigt lite. Rasens mest kända karaktärsdrag är ridgen, en ås längs med ryggen där pälsen växer mothårs. Det händer dock att renrasiga ridgebacks föds utan ås.

 

Rasen är självständig, aktiv, stark, mild, modig, kraftfull och ofta ointresserade av okända människor och djur. Det är en trevligt och bra familjehund som vaktar sin flock och som ofta är förtjust i barn. En ridgeback tyr sig till sin ägare och väljer sina människor med omsorg. Den självständiga personligheten lyser dock ofta igenom. En ridgeback utför inte uppgifter som saknar mening för den och funderar innan den bestämmer sig för om något är tillräckligt viktigt för att genomföras. Kanske är detta anledningen till att de sällan skäller om det inte är mödan värt. Ridgebacken är smart och har humor. Ser man inte upp är det lätt att man blir överlistad. Detta är således ingen första-gångs-hund utan man bör ha god hundvana. 

 

En Rhodesian ridgeback behöver en hel del motion och mental stimulans. Den är närmast omöjlig att trötta ut om aktiviteten är tillräckligt rolig. Inomhus är de dock riktiga soffpotatisar och sover gärna i sängen om tillfället ges. 

 

Rasen är intelligent men envis och kräver en tydlig ledare för att fostras. Det tar tid att uppfostra en Rhodesian ridgeback och den är ofta intensiv som valp och unghund. Det krävs också en hel del socialträning och att den lär sig att vistas i olika miljöer tidigt. 

 

Rhodesian ridgebacks är en frisk ras med få hälsoproblem, men till dem hör höftdysplasi och hudsjukdomen dermoid sinus. Denna sjukdom kan upptäckas redan vid födsel och alla valpar undersöks för sjukdomen innan leverans.